Tyst minut

Det som hänt i Norge är totalt ofattbart. Det är som att jag bara vill stänga av precis allt, lägga mig i sängen och sova, och vakna upp imorgon och inse att det bara är en dröm. Men nej, det har hänt, och det är inget att göra ogjort, och det gör så ont i hela mig att något sånt här kan hända. Jag förstår inte hur någon(några?) kan vara så hjärtlös. Jag förstår inte. Jag och mamma stannade upp i en tyst minut 12.00 idag inne på Cubus. Bara några få kunder pratade, och musik hördes enbart från resturangen utanför. Annars var det tyst. En tyst minut för de omkomna i Oslo och på Utöya. En tyst minut för de omkomnas anhöriga. En tyst minut för att verkligen försöka förstå vad det är som hänt egentligen. det gjorde ont i hjärtat på mig under hela den minuten, och långt därefter. Livet måste såklart fortsätta, jag vet inte om att jag känner någon som omkommit eller liknande - men samtidigt lider jag så otroligt med de som blivit utsatta. Ofattbart är vad det är. Jag kan bara hoppas att alla som lider nu finner styrkan att fortsätta gå, och att han(dom?) som gjort detta hemska vaknar upp och inser vad han gjort. Att han(dom?) ångrar sig. Det kanske inte skulle vara någon tröst för de som lider nu, men jag hoppas ändå han(dom?) inser att de han gjort inte var rätt. Allt för att han(dom?) inte ska göra om det, eller göra något liknande.

Jag har åkt bil hur mycket som helst de senaste dagarna så det är helt galet åt det. Men nu är det slut på det ett tag i alla fall! Heidi var även hem i helgen - riktigt kul! I lördags stack vi kvinnor i familjen till andra huset och målade/slipade spackel. Sedan var det hem en snabbis för att äta och byta om/tvätta av sig, för sedan drog vi till några bekanta som vi inte träffat på länge. Vi var där i några timmar, och sedan stack vi iväg till Sjöboda på musikcafé! Och i söndags skjutsade vi hem Heidi till Linköping.
Idag har jag varit med Malin och mamma till Västerås, där mamma var jättesnäll och köpte två jeans till mig! Väldigt välbehövligt, eftersom jag knappt har några byxor alls..jag har nog två par som jag använder, varav det ena parets blixtlås är helt stört. Men nu har jag fler par! :D

Har även fått besked från CSN nu, där det stod att jag ska få fullt bidrag. Jätteskönt att läsa det faktiskt, och jätteskönt att beskedet kom så snabbt! Nu fattas bara lägenhet och lite andra grejer Till lägenheten :)

Börjar få lite smått panik

Jag har fortfarande inte hittat någon lägenhet överhuvudtaget som jag kan flytta in i till hösten, vilket får mig att få lite panik. Vad händer om jag inte hittar något? Kommer jag inte kunna plugga då? Så många frågor, så få svar, och jag blir tokig av detta. Jag vill bara att allt ska ordna sig.

Plötsligt händer det!

Som jag har längtat! Som jag har väntat! Som jag har sett fram emot just den här dagen! - Dagen då jag får reda på att jag kan flytta härifrån! I 2-4 år har jag velat komma bort härifrån, till en annan stad, upptäcka nya saker, lära känna nya människor och överhuvudtaget lära mig nya saker! Och nu - NU - är den dagen äntligen här!
Fick antagningsbeskedet från universiteten imorse, och såg först att jag var hög reserv på socionomutbildningen (som jag såååååå gärna vill gå!!!), och blev då lite besviken. Men sedan såg jag att jag kommit in på en kurs i sociologi och därmed hade möjlighet att flytta! Och inte till vilken stad som helst! Jag ska flytta till den staden som jag älskar - Linköping! Så otroligt underbart! Visst, det är bara i ett halvår tillsvidare, men det är ändå något - och jag ska söka kurser som bara den till våren sen så att jag får stanna kvar!

Sen vill jag avsluta detta inlägg med något lite mindre trevligt, nämligen att säga att det idag är 2 år sedan en av mina närmaste vänner, Liam, tog livet av sig. Så en tyst minut för honom tycker jag faktiskt, för han var en sann ängel som räddade mig när hela mitt liv var katastrof. Jag älskar honom nu och för alltid <3

Besök!

Idag får vi besök här hemma av min gammelfaster Annie, min mammas kusin Kjell och hans fru Margret! Kommer nog bli trevligt :) Det var länge sen jag träffade Kjell och Margret, och faktiskt ett tag sen jag träffade Annie också. De ska få inspektera det andra huset som vi håller på att rusta, och sen ska vi fika lite - förhoppningsvis utomhus. Jag har lovat Felix att han får vara med ute då ;)

Annars då?
Jag försöker få ihop en till diktsamling - började igår. Men insåg plötsligt att om jag ska få med det jag vill på det sättet jag vill så kommer jag få lov att göra två diktsamlingar, varav den ena blir lite annorlunda stuk på. Vill även kunna nå ut mer med i alla fall den ena, för det är en av tankarna bakom den - att den ska vara till hjälp för andra som känner igen sig i det jag skriver. Och helt plötsligt fick jag ännu en idé. Detta slutar nog med 10 nya böcker..tur att Vulkan finns säger jag bara!!

Här är jag!

Jag har tänkt skriva här många gånger de senaste dagarna, men jag har ändå inte känt att jag haft något speciellt att skriva om. Det är mycket på gång nu, och det är både bra och dåligt. Det bra är såklart de bra sakerna, som tex. att det förhoppningsvis blir en till estetkväll snart (den hos Evelina var helt underbar!), att jag och Malin ska på bio och att jag kanske ska börja jobba ihop en ny diktsamling. Det dåliga är att jag är så otroligt rastlös på grund av saker som händer runt omkring mig. Ibland kan jag knappt sitta still i mer än några få minuter innan jag känner att jag måste göra något annat. Sen när jag gjort det i några få minuter tröttnar jag och måste göra något annat. Det blir lite jobbigt när man tillslut avverkat allt man kan sysselsätta sig med, haha! Sen har jag haft svårt att sova, och när jag väl sovit bra har jag ändå inte varit ett dugg utvilad. Men förhoppningsvis löser det sig snart - jag vet exakt vad det beror på så bara det löser sig så faller allt annat på plats också. Skulle gärna berätta vad det handlar om här på bloggen, för att få det ur mig och för att de som läser - de som känner mig - ska få veta en viktig sak ur mitt liv, men för min och för de inblandades skull så håller jag nog kvar det inom mig ett tag till. Det är helt enkelt inte läge än att släppa ut allt det för de som inte vet något alls. Haha, vad elak jag känner mig nu. Känns som om jag gör allt för att göra människor nyfikna - men tro mig, så är inte fallet!

Nä, om jag kanske ska försöka hitta någon snygg bild till omslaget på nya diktsamlingen nu? Eller jag kanske ska hitta på en titel först. Hm. Ja, det kan vara en bra idé! Jag rotar bland alla dikter under tiden så kanske jag får inspiration!

Rastlös AB

Nästan galet vad rastlös jag kände mig igår, samtidigt som jag var lugn :P Om man säger såhär; Rastlöshet för mig nu för tiden är när jag nästan hela tiden gör något, helst nya saker hela tiden - ibland flera saker samtidigt. När jag efter varje avklarad grej direkt tänker på vad jag kan göra härnäst, och direkt går till nästa projekt. När jag helt enkelt knappt klarar av att sitta still en längre tid. Är det samma sak för er? Ja, då är jag väl inte så annorlunda då, och det är ju tur!

Jag gjorde plättar, samtidigt som jag läste tidningen (hade inte ro att bara stå rakt upp och ner vid spisen, så jag sprang skyttetrafik mellan bordet och spisen), gjorde muffins, tvättade (medan jag gjorde muffins, innan jag gjorde muffins, och efter), tog ut Felix på en vända ut på gården/gräsmattorna sent på kvällen för att jag inte orkade sitta still vid tvn. Jag försökte faktiskt sitta still vid tvn en stund för att vara social med faderskapet - jag reste mig efter 5min för att jag blev för rastlös.
Sen när jag gick och la mig kunde jag inte somna x'D Somnade kanske runt 1, sen vaknade jag runt 2, och somnade kaske runt 3 igen - sen vaknade jag vid 7, sen somnade jag vid halv 8, sen vaknade jag åter igen vid 9 och gick upp! Ja herregud.

Idag åker jag in till stan för att sova hos Malin till söndag. Detta för att jag ska på teater imorgon i stan, och för att jag på lördag ska hem till Evelina, och då är det lika bra att vara på plats! Jag säger bara en sak; ÄNTLIGEN ONSDAG! Har längtat i typ en vecka på att åka in till stan och på att kunna säga "imorgon är det torsdag!". Kanske förklarar rastlösheten, vad vet jag?

Sleepless?

Nejdå, så illa är det inte! Kom bara fram till nyss att klockan är 00.00 och jag inte är trött. Så antingen blir det att söva sig framför tvn nere, eller söva sig med en bok i sängen! I vanliga fall brukar jag ta en promenad, men jag är för ovanlighetens skull inte sugen på att promenera :O Känner mer för att ta det lugnt och andas :)

Godnatt i förtid kära läsare!

Åt helvete för sent..

..heter en sång med Sara Löfgren som jag är totalt beroende av just nu. Det är en av få låtar jag hittat som kan gå på repeat hur länge som helst utan att jag tröttnar det minsta! Texten är helt underbar. Är även beroende av en annan låt med Sara, nämligen "Kär var det sista som jag ville bli", och även en låt med Melissa Horn - Innan jag kände dig. Lyssna på dem! Lustigt att jag fastnar så för tre stycken svenska, lugna låtar - jag som älskar rock ;) Men ja, jag tycker om det mesta så ^^

Idag har jag letat efter lite kommentarer från estettiden som jag ska ta med till Evelina på lördag. Vi ska träffas med vårt fina estetgäng (estetflickorna!) och grilla och ha det allmänt trevligt och mysigt hihi! Kommer bli underbart :)
Men innan lördag ska jag träffa Adde och Astrid och gå på teater - nämligen på torsdag - och det längtar jag som en tok efter! Att träffa dom två tillsammans kan aldrig sluta med annat än glädje, för de är helt dumma i huvudet båda två ;) Haha nej då, men roliga är dom, och lite småknasiga - precis som mig!

Annars då? Då händer nog inte så mycket faktiskt. Ska kanske göra chokladmuffins ikväll, sen ska jag tvätta också så jag har något att ha på mig. Det blir lite jobbigt annars!

Den där eviga saknaden

Jag kan säga att jag mår bättre nu än jag gjort förut. På många sätt och vis är saker och ting bättre än förr, men det är så många saker som inte alls ändrat på sig. Som inte blivit lättare bördor överhuvudtaget, och som slår ner mig med precis samma kraft när de väl kommer tillbaka. Kaiden är en av de bördorna. Jag klarar av att tänka på honom - det är en sak som blivit bättre. Förut behövde jag bara se hans namn eller tänka som snabbast på honom för att bryta ihop och ligga i ångestkramper på golvet. Så det har blivit mycket bättre. Men jag kan fortfarande inte acceptera att han aldrig kommer tillbaka. Varje gång jag försöker känns det som om någon lägger en snara runt min hals och drar åt, som om någon sticker en kniv i mitt hjärta eller som om jag ska drunkna i tårar. Det är ingen sanning jag är stolt över eller vill på något sätt "skryta om" och säga att "titta, jag har faktiskt en anledning att må dåligt!", för hade jag ett val skulle jag välja att inte må såhär. Men det krävs bearbetning. En slags bearbetning jag verkligen inte är mogen för än, för jag har inte tillåtit mig att sakna färdigt än - just på grund utav ångesten som slår till.
Kaiden dog den 26e  oktober 2009. 2-3 dagar innan hade jag pratat med honom på MSN och han frågade gång på gång när jag var tvungen att gå och lägga mig, för jag skulle upp tidigt dagen därpå för att åka till Värmland till en gemensam kompis. Jag svarade och vi fortsatte prata, tills jag tillslut sa att jag nog var tvungen att logga ut. Då bad han mig vänta, och skickade ett textdokument till mig. Jag frågade honom vad det var för något, men han svarade inte. Redan här fick jag dåliga vibbar, men jag accepterade ändå. Och i samband med att dokumentet förts över, loggade han ut.
Jag öppnade dokumentet, och insåg att mina dåliga vibbar haft rätt. Det var ett avskedsbrev. Ett sista hejdå från min älskade storebror. Efter det minns jag ingenting av resten av kvällen. Det är ett stort svart hål i minnet.
Dagen efter vaknade jag av väckarklockan, och mindes direkt vad som hänt kvällen innan. Hur skulle jag kunna klara mig själv hela vägen till Värmland när hela min värld låg i spillror runt omkring mig? Jag smsade med vår gemensamma vän som jag skulle till, och blev lugnad med att hon visste var Kaiden befann sig och att jag inte behövde vara orolig längre. Så med en gnutta hopp inom mig tog jag tag i allt, satte mig på tåget och åkte iväg.
Hemma hos vännen skrev jag ett kort mail till Kaiden, bara för att säga att jag älskade honom. Dagen efter åkte jag och vännen hem hit till mig istället. Jag minns inte hur lång tid det tog, men hon började må dåligt inombords. Hon pratade med ytterligare en gemensam vän, och försökte få fram vad som var fel. Jag visste ingenting, jag var lyckligt ovetande för stunden. Jag försökte bara hålla ihop henne.
Tillslut skrev hon till mig på msn att vi behövde gå ut någonstans där vi kunde prata ifred. Dåliga vibbar igen, men jag försökte skaka av mig dom, och vi gick ut till ladugården här utanför.
Där sa hon det jag absolut inte ville höra. Att Kaiden tagit livet av sig. Jag var i chock först, och kramade om henne för att stötta henne. Men när hon kramade mig tillbaka brast allt.
Första gången jag förnekade det hela var just i den ladugården när vi satt där. Jag började fokusera på en 11-årig kille som Kaiden tagit hand om och stöttat. Jag la all min energi på att försöka komma på hur jag kunde hjälpa honom - för jag orkade inte tänka på vad som egentligen var problemet.
I månader gick jag och förnekade allt som hänt, och gör fortfarande - men inte lika brutalt. Jag kan fortfarande inte acceptera att Kaiden, min älskade storebror, är död och att jag aldrig kommer få hålla om honom. Och ibland slår det tillbaka mot mig. Idag är en sådan dag - men jag har lyckats acceptera att de dagarna kommer och går som de vill.

1 år, 8 månader och 5 dagar Kaiden. Kom hem nu. Lillasyster saknar dig mer än något annat.