Jag kan säga att jag mår bättre nu än jag gjort förut. På många sätt och vis är saker och ting bättre än förr, men det är så många saker som inte alls ändrat på sig. Som inte blivit lättare bördor överhuvudtaget, och som slår ner mig med precis samma kraft när de väl kommer tillbaka. Kaiden är en av de bördorna. Jag klarar av att tänka på honom - det är en sak som blivit bättre. Förut behövde jag bara se hans namn eller tänka som snabbast på honom för att bryta ihop och ligga i ångestkramper på golvet. Så det har blivit mycket bättre. Men jag kan fortfarande inte acceptera att han aldrig kommer tillbaka. Varje gång jag försöker känns det som om någon lägger en snara runt min hals och drar åt, som om någon sticker en kniv i mitt hjärta eller som om jag ska drunkna i tårar. Det är ingen sanning jag är stolt över eller vill på något sätt "skryta om" och säga att "titta, jag har faktiskt en anledning att må dåligt!", för hade jag ett val skulle jag välja att inte må såhär. Men det krävs bearbetning. En slags bearbetning jag verkligen inte är mogen för än, för jag har inte tillåtit mig att sakna färdigt än - just på grund utav ångesten som slår till.
Kaiden dog den 26e oktober 2009. 2-3 dagar innan hade jag pratat med honom på MSN och han frågade gång på gång när jag var tvungen att gå och lägga mig, för jag skulle upp tidigt dagen därpå för att åka till Värmland till en gemensam kompis. Jag svarade och vi fortsatte prata, tills jag tillslut sa att jag nog var tvungen att logga ut. Då bad han mig vänta, och skickade ett textdokument till mig. Jag frågade honom vad det var för något, men han svarade inte. Redan här fick jag dåliga vibbar, men jag accepterade ändå. Och i samband med att dokumentet förts över, loggade han ut.
Jag öppnade dokumentet, och insåg att mina dåliga vibbar haft rätt. Det var ett avskedsbrev. Ett sista hejdå från min älskade storebror. Efter det minns jag ingenting av resten av kvällen. Det är ett stort svart hål i minnet.
Dagen efter vaknade jag av väckarklockan, och mindes direkt vad som hänt kvällen innan. Hur skulle jag kunna klara mig själv hela vägen till Värmland när hela min värld låg i spillror runt omkring mig? Jag smsade med vår gemensamma vän som jag skulle till, och blev lugnad med att hon visste var Kaiden befann sig och att jag inte behövde vara orolig längre. Så med en gnutta hopp inom mig tog jag tag i allt, satte mig på tåget och åkte iväg.
Hemma hos vännen skrev jag ett kort mail till Kaiden, bara för att säga att jag älskade honom. Dagen efter åkte jag och vännen hem hit till mig istället. Jag minns inte hur lång tid det tog, men hon började må dåligt inombords. Hon pratade med ytterligare en gemensam vän, och försökte få fram vad som var fel. Jag visste ingenting, jag var lyckligt ovetande för stunden. Jag försökte bara hålla ihop henne.
Tillslut skrev hon till mig på msn att vi behövde gå ut någonstans där vi kunde prata ifred. Dåliga vibbar igen, men jag försökte skaka av mig dom, och vi gick ut till ladugården här utanför.
Där sa hon det jag absolut inte ville höra. Att Kaiden tagit livet av sig. Jag var i chock först, och kramade om henne för att stötta henne. Men när hon kramade mig tillbaka brast allt.
Första gången jag förnekade det hela var just i den ladugården när vi satt där. Jag började fokusera på en 11-årig kille som Kaiden tagit hand om och stöttat. Jag la all min energi på att försöka komma på hur jag kunde hjälpa honom - för jag orkade inte tänka på vad som egentligen var problemet.
I månader gick jag och förnekade allt som hänt, och gör fortfarande - men inte lika brutalt. Jag kan fortfarande inte acceptera att Kaiden, min älskade storebror, är död och att jag aldrig kommer få hålla om honom. Och ibland slår det tillbaka mot mig. Idag är en sådan dag - men jag har lyckats acceptera att de dagarna kommer och går som de vill.
1 år, 8 månader och 5 dagar Kaiden. Kom hem nu. Lillasyster saknar dig mer än något annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar