Nu sitter jag här igen och saknar. Ibland undrar jag när den här saknaden ska ta slut, när det ska vara över och jag faktiskt kan känna att jag lever igen. Saknaden efter Kaiden är så otroligt stark, starkare än något annat jag någonsin känt. Så nu sitter jag här med tårar i halsgropen, Kaiden-sakna-musik på spotify och gamla konversationer där jag bland annat hittade en dikt från honom till mig. Jag publicerar inte hela dikten här - bara det som betydde mest just nu.
"You know,
you mean something to me
I know everything can seem so blurry
and that everyone around us is closing their eyes
that the world is spinning too fast
and speedlines of the most
in trafficlightcolours
like pretend
but I see you
I can SEE YOU
and you mean so much
to me
wish
you sit here
just sit here
and
be
so close to me
that I can hear you breathe
know that you’re alive"
Kaiden var som min storebror. Den där beskyddande vännen som skulle gjort allt för att jag skulle må bra. Han stod alltid fast vid min sida. Gjorde jag något han tyckte var fel så visste han exakt vad han skulle säga för att jag skulle förstå utan att falla ihop. Han tog livet av sig den 26e oktober 2009. Han försvann från min sida för att livet inte var rättvist mot honom på något sätt. Jag ville så gärna laga honom. Jag försökte lappa ihop honom med det lilla hela jag hade hos mig, och han gjorde detsamma mot mig. Men det var inte tillräckligt, och nu efter snart 1½ år gör det fortfarande lika ont som den där eftermiddagen då min dåvarande kompis Mariette drog med mig ut till ladan här utanför för att berätta att den som höll mig upprätt i alla lägen inte längre fanns där. Att jag aldrig mer skulle kunna prata med honom så som jag alltid gjort förut. Visst, jag kände honom bara i ca. 2 månader, men han kom mig närmre på de månaderna än någon gjort någonsin. Han kände mig utan och innan, det fanns inga hemligheter hos mig som inte han kände till - även de jag inte själv berättat om. Den här saknaden är ett rent helvete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar