Låten Numb med Linkin Park (http://www.youtube.com/watch?v=OC4v-3etsMA&feature=related) är en låt jag försöker ha med i minnet så fort jag känner att jag är orsaken till allt dåligt som hänt mellan mig och gamla vänner. När jag börjar beskylla mig själv för saker som omöjligt kan vara mitt fel - i alla fall inte 100%.
Jag tänker på den, lyssnar på den och sjunger den när jag tänker tillbaka på vissa vänner som hela tiden försökte förändra mig till någon jag inte ville eller kunde vara. Som desperat försökte få mig att passa in i ett runt hål - när jag är fyrkantig. Jag säger inte att man inte ska försöka förändra sig till det bättre, och jag säger inte heller att jag inte försökte förändra mig till det bättre för deras skull. Men när ingenting är tillräckligt bra, och när skitsnack föder skitsnack och det blir alldeles för mycket att bära så är det inte okej längre. Inte någonstans. Och speciellt inte när jag själv inte kan komma med synpunkter på dem utan att bli ännu mer nedslagen av ord och handlingar. Nej, då bär jag med mig den här låten, väldigt tätt intill hjärtat. För jag är inte den de vill att jag ska vara - men det är okej.
I´m tired of being what you want me to be
feeling so faithless, lost under the surface
I don't know what you´re expecting of me
put under the pressure of walking in your shoes
every step that I take is another mistake to you
All I want to do is be more like me, and be less like you.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar