Jag har ett möte idag, klockan 13.00. Med en psykolog jag bara ska träffa några få gånger till nu, sen vet jag inte vart jag ska ta vägen. Vi arbetar med att försöka hantera negativa tankar, stress och med att försöka förstå hur känslor, beteenden och tankar uppkommer. Det är bra, det är väldigt bra. Men jag vet ju så väl vad jag behöver prata om, egentligen. Det ligger och gnager i mig hela tiden, och det är något jag inte kan, eller vågar, bearbeta på egen hand. Så idag ska jag försöka trotsa mig själv och fråga min psykolog vad jag ska göra om jag, efter att vi haft vårt sista möte, känner att jag fortfarande behöver hjälp med något. Förhoppningsvis kan jag fortsätta gå hos henne, för jag är så trött på att bygga upp förtroenden som ändå bara varar i några få månader.
Jag hittade ett brev jag skrev till Kaiden. Han är den jag måste bearbeta, vilket ni antagligen kommer förstå i brevet. Det är ett av få brev till honom som jag vågar visa upp.
"Jag kommer knappt ihåg hur det var att veta att du fanns där på andra sidan skärmen om jag behövde dig. Jag minns knappt hur det kändes, bara att det gav mig en sån trygghet ingen annan lyckades ge mig. Men jag minns ändå hur du alltid fick mig på fötter. Hur dina ord var min lyckta längs den mörka stigen, hur din vänskap var nätet som fångade upp mig när jag föll för fort, och hur din kärlek var det som fick mig att våga hoppas på en bättre morgondag. Jag kan inte minnas din röst, för jag fick aldrig höra den tala till mig. Jag fick bara höra dig sjunga, men det var bra nog för mig. Din sångröst stillade mitt inre när det stormade och när jag inte visste vilken väg jag skulle ta så var det den närheten till dig som gjorde att jag ändå hittade rätt tillslut. Åh, älskade storebror, om jag bara kunde få dig att förstå. Om jag bara kunde få dig att minnas den där tiden du fanns här. Såg du inte hur hel jag var med dig? Hörde du inte hur mitt hjärta envist fortsatte att slå för din skull? Kände du inte att det var dina händer som höll ihop mig? Varför lät du ångesten och demonerna göra dig så öppen för det beslut du tog? Vi skulle ju slåss tillsammans, vi skulle slå ihjäl alla monster du och jag. Du fick mig att lova flera gånger om att inte ge upp. Att inte ge upp mig själv, och att inte ge upp dig. Att inte ge upp oss och det liv vi kanske skulle kunna skymta i fjärran någon morgondag långt härifrån. Men hur långt bort den morgonen än skulle vara så skulle vi ta oss dit tillsammans. Du lovade att hålla min hand, varför släppte du den för att greppa dödens istället? Frågorna är så många, svaren så få. Världen är så stor, och jag så liten. Jag sitter varje kväll och ber om att du ska komma hem till mig igen. Jag ligger i sängen och gråter ur mig hela mitt hjärta gång på gång, men det finns ingen storebror på andra sidan skärmen eller mobilen som tröstar. Jag skriker med ansiktet tryckt emot kudden tills jag inte har nå syre kvar, men ingen Kaiden finns för att lugna mig. Du sa att du alltid skulle finnas vid min sida, men varför är du då så långt bort? Varför känns du så avlägsen om du alltid skulle finnas precis här? Varför är du död när du sa att vi skulle kämpa tillsammans?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar